Det ringlar milslånga värddjur i mörkret. Det känns som medicinen rinner intravenöst som flytande lava genom tystnaden. Det vore som att leva med förbundna ögon. Händelseförloppet ändå densamma. Visst vore sömnen en befrielse, om de var utan mardrömmar. Kanhända månen viskar det du allra helst vill höra. Den magiska blicken. Förför. Vita koraller rispar upp huden. Inifrån. Känner blodsmak nästan som nektar. Havets näktergal hyperventilerar. Förnekar ändå de tårar som aldrig föll. Trevar efter sanningen. Tror jag. Eller så leker natten de lekar jag för länge sedan lekt. Samtidigt sträcker verkligheten ut sin ådriga hand. Dubbelregnbåge i brustablett jag sveper. Sedan svartnar allt. Allt blir skrikande tyst. När jag lämnas. Och buren. Stängs.