Jag förstår verkligen. Den tusende tanken av tomhet. På högvarv. Stressen. Samtidigt så stillsamt lugnt. Isbitar smälter när orden inte längre räcker till. De är för länge sedan förbrukade, sönderklösta och upprivna. Vinterblicken sänker sig över samma svarta ebenholts. Inom mig porlar regnet. Utanför hörs kramsnön. Drömmar för mig tillbaka. Fast framåt. Nutid. Ser en blond flicka med havsblå ögon. Kunde varit jag. I barndomen. Jag ser henne skratta. Jag ser henne le. Jag ser henne iaktta fjärilarna som långsamt fryser till is. En helt vanlig dag. I en alldeles vanlig overklighet. Slickar bort sekunder av frånvarande närvaro. När resterna av den splittrade glas auran sopats upp. Gryningen ännu vilar. Betydligt mer känslosam än hjärta full av tomhet. Klipper sönder den manipulerande tystnaden. Kvar blir jag. Ser på. Medan världen fortsätter leva. Medan jag håller andan.