Då himlens klippblock skär igenom den frusna korallreven. Övergiven sånär som på mina egna hjärtslag. Blundar även du? Nu när tystnaden så gränslöst skimrande. Blödande frånvaro jag känner dess öppna närvarande sår. Utan att låta mig försvinna, snarare så extremt medveten om varje liten rörelse. Mina rivna vingar för mig envist framåt. Medan drömmarna pulserar i mina svarta ådror. Störtdyker ner i vattnet för att återfå balansen mellan hav och himmel. Men stjärnornas skådespel förför någon annan inatt. Bakom resan utan mål. Det den skövlade med sig på vägen. Ett pärlband av rymdens nektar. Jag somnar om. Med ljusår ifrån de årsringar av sorg den blekvita gryningens andetag tar sin början. Kysser behagligt passionens dagg. När vitsippor älskar. Vem vore jag att störa då?