Den sista vildrosen. Så len samtidigt skör. När saknadens bärnstens taggar river och känslor av gårdagens morgondag sakta porlar. Att älska när nattens videung ser på. Kan knappt beskriva med ord, när orden omformuleras och krackelerar till glänsande marmor. Tänker tankar som gör mina drömmar så vackra som den äng av kärlek du gett mig. Skänker en tanke åt de ensamma stunder strandkanten lämnar efter sig. Självupptagen arrogans klättrar som ringlande espingar runt murgrönans påfågelblå. Viskande sjöbris och världen återvänder. Den smultronröda längtan rinner igenom mina fingrar och bildar en pöl av trånande passion på den spegelblanka marken. Om ändå tystnaden inte vore så skrämmande nära, kanske stunder av oss vore desto fler. När visarna pekar på motsatt riktning, det jag förlorat jag nyss vann. En nitlott förvandlar lycka till grå vardag. Inte för att klaga, snarare förklara, för mig själv. Den jag är när resterna av dubbelregnbågen tvekar. Men inte du. Aldrig du. För du vet. Att din närvaro gör mig full av lust. Jag plockar ihop regnet. Behöver det inte mer. Jag bär mitt eget regn inom mig. Men det tar inte lika stor plats som solskenet. Det som sipprar igenom varje tung tanke. Luckrar upp dem. Masserar dess knutar. Tills de försvinner. Somnar med natten som täcke och stjärnorna som kudde. Och drömmarna för mig närmre och närmre dig.