Kanske jag som vinter lejon ser isen sakta smälta under mina tassar.
Men mest av allt söker tröst hos dimman av vitaste alabaster.
Stundtals vässar jag mina klor av sterling silver mot asfaltens grå tristess.
Den förvildade sagostund i blekaste nattsvart.
Blickar av bortträngd närvaro.
Verklighetsflykt och flagnande tillit sover tätt intill.
Samtidigt jag putsar min spegelblanka päls ren från mardrömmarnas smuts.
Kvar blir de frusna orkidéer som trotsar sina egna demoner.
Jag blundar.
På äng av de stunder som borde varit vi,
jag ensam genom hav av gammelrosa liljekonvaljer vandrar.
Min inre tystnad så harmoniskt lugn.
Trevar efter lyckan.
Kanske finns den under isen.
Jag, dess vinter lejon.
Allt jag kan göra är att se på
när den sakta smälter
under mina tassar.