Vindarna snor och beter sig som barn gör i luriga lekar,
vet varken ut eller in, följer var lockande vink,
visslar och tjuter men viskar helt plötsligt med närmaste vännen,
kanske ett korsdrag i smyg, kanske en ilning på rygg.

Vindar kan höras och kännas men vindar kan även betraktas.
Klisterremsornas darr, hattar och mössor i flykt
vittnar om vindarnas nyckfulla infall och listiga anfall,
nyttjande springor och hål, kastande skogar omkull.

Molnen, som går sina trader på himmelens blånande fäste,
vet huru vindarna är, känner dem länge från fornt,
låter dem hålla emot eller skjutsa på framåt i ilfart.
Molnen är vindarnas mor, vet hur man uppfostrar barn.

Vore vi mindre som vindarna, vore vi vuxna dess mera.
Människan är inte moln. Människan är som en vind.
Kunde vi vara som molnen, så skulle vi klokare bliva,
undvika fara omkring bortanför sans och förnuft.