Jag minns min andra jul.
"Det är omöjligt, du hade nyss fyllt 1 år, du kan inte minnas", säger syskonen.
Och jag kan inget bevisa förstås.
Jag minns inte hela julen, men jag minns dofterna och att det var kallt på golvet.
Vi eldade bara i spisen i köket till vardags.
I stora rummet, tror jag vi hade en kamin, som det bara eldades i när de kom gäster. Jag minns värmen, kanske inte värmen som kom från spisarna utan den värmen som kom från människorna. Det var en "julvärme" i hemmet.
Vi hade en gran med stearinljus i.
Och nu kommer det där underliga minnet:
Mor tände stearinljusen i granen! Mor gjorde det mycket försiktigt. Jag undrar om hon inte lade en blöt näsduk under varje ljus? Hon tände kanske tre ljus. "Nu får det räcka", sa hon. Jag såg när mor böjde sig fram mot granen och böjde undan grenarna. Jag tyckte det var så fint. Mor var så andaktsfull och noggrann. Jag kände mig så gripen och delaktig av något fint.
"Mor tände aldrig ljus", sa något av mina syskon när jag berättade detta, "mor var rädd för ljus och eld". Men jag minns...
Jag var äldst och kanske mor var modigare när hon var yngre, tänker jag.
En gång, längre fram, när jag var vuxen, hittade jag ljushållare för stearinljus bland julsakerna i barndomshemmet.
Jag är säker på att mitt minne av att mor tände ljus i granen är sant.
Hon kanske släckte dem direkt? Hon kanske tände ljusen, bara för min skull, för att jag skulle få en fin jul. Så var det nog.
Min fina mor.