Om inte skalet skyddar.
Det inre så oskuldsfullt.
Sårbart, skört och oförstört.
Ännu jag känner resterna av ebenholts.
Tickandes som livlös längtan.
Kanske en del av mig redan på väg bort.
Men samtidigt stannar här.
Ensamhetens doft inte längre så intensiv,
men ännu jag känner dess toppdoft som
en mustig smog i rummet.
Vilsen utan frestande lockelse.
Det som förför.
Den isande kyss av drottninglik karisma.
Bottnar i ömhetens kvicksand.
Rör vid mig och jag tolkar dina tårar.
Drömmar smälter till figursydd tystnad.
Vi låter det vara så.
För en stund.
För alltid.
För evigt.