Som att gå över ett gungande golv
jag frös vid tanken
då jag fann vad som hände dig
att medvandra
är att gå korsets väg och blöda
tills varje droppe runnit ut
och livet det tar slut

Åskbollen erkände
gråter då hon går hemifrån
och gråter då hon går hem
torkar sina tårar
före hon sätter nyckeln i låset
sprider hopp för han ska överleva
hon lämnar sina kläder utanför
hemmets dörr
väntar sig det värsta för att orka
om cellgifterna inte skulle räcka
och de inte får glädjas åt sommaren
tillsammans
Då ödet och döden spelar kort
om livet, människan står ensam kvar
Både Lejonet och jag blev tysta
Vad finns för tröst då den starka
ser döden rakt i vitögat.