Dundrande in på gårdsplanen kom fordon efter fordon
och det var såväl befäl som soldater i fordonen. Det var
min kusins gård förstås. Människor i uniform steg ur
fordonen. Det gick inte att se på uniformen vilken armé

de kunde tillhöra. Om det var något lands armé som de
representerade. Var jag bonden själv, eller var det så att
jag såg allting utifrån. Jag kunde inte avgöra det och när
jag upplevt något, har det ibland varit så att jag som varit

en iakttagare och stått vid sidan om mig själv. Jag både
var bonden och samtidigt inte. Soldaterna gick in i huset
och omkring i rummen. Trots att stugan sedd på utifrån
som om där fanns två våningar, var det ett enplanshus.

Befälet ställde frågor till mig, själv såg jag vilset åt sidan
på min fru och mina fem barn. Sedan vände jag mig till
befälet igen. Jag ville och kanske berättade jag om gården.
Att det var jag och min fru och mina fem barn, stugan,

ladugården, en del olika djur och så förstår litet andra
utspridda byggnader med olika funktion. Där fanns ett
skjul för redskap, en bastu, en ria för att förvara stolpar
i till hässjorna. Sedan förstås familjens bil samt två

traktorer och så skördar förstås av odlad mark. Det lilla
område var skog var som det gick att se, försumbart.
Till gården hörde ägor som gick att gå omkring och iaktta,
för envar som så ville. Det var inte något stort ställe men

det var en plats att leva på. Bonden pratade med befälet
och sade att nu var det dags att gå till ladugården, mjölka
korna, utfodra grisarna och hönsen, se till att hunden hade
vatten och sköta just de sysslor som hela tiden fanns att

sköta på en gård. Då jag ville ha med mig hustrun, yttrade
befälet att hon och barnen kunde stanna i huset, medan
befälet och jag gick till ladugården. Jag protesterade här
förstås, särskilt som hustrun och barnen brukade vara

med och dela sysslorna med mig. Den äldsta grabben som
var den vilken tog hand om hästarna, fick inte heller följa
med. Hotbilden fanns där och jag var tvungen att känna
hur meningslöst det skulle vara att protestera mera tydligt.

Jag ryckte på axlarna för att markera att jag givit upp och
funnit mig i situationen. Sedan gick jag före befälet ut där
han stängde ordentligt dörren bakom sig. Vi tog oss över
gården och på vägen till ladugården hälsade han vänligt

på hunden och drog sedan pistolen och sköt den med två
skott. Tyst såg jag på händelsen och begrep att jag inte
gärna kunde gripa in. Han ville väl visa att jag bara hade
att göra utan att vidare kunna som protestera. Vi var så

framme vid ladugården, öppnade dörrarna och gick in,
jag ville stänga dörrarna bakom oss och lät dem därför
stå öppna. Befälet som misstänkte något sade till mig
att tända inne i byggnaden och stängde sedan dörrarna

tätt bakom oss. Jag hade alltså räknat rätt, han tog mina
göranden som tysta försök att göra motstånd. Några öppna
dörrar kunde i hans ögon signalera till förbipasserande ute
på vägen, berätta att 'något hade hänt eller var i görningen.

Det tog mig flera timmar att pyssla om djuren i den stora
och vida byggnaden. Jag hade inte namn på något av de där
djuren och hade bara kallat hunden för 'hund'. Bonden i
mig såg till om någonting kanske inte var som det skulle

och jag noterade om det var så. I övrigt skötte jag mina
sysslor och saknade familjens närvaro under tiden. Korna
behövde som vanligt mjölkas och jag gjorde det fortfarande
för hand. Sedan såg jag till att mocka och så utfodra djuren,

vilka vara vana vid min dagliga närvaro. Det var en dag i
juni och solen stod högt på himlen, himlen var ljust blå
och det blåste nästan inte alls. Någon fågelsång gick inte
att höra och bärbuskarna rörde sig knappt i den lilla bris

av vind som inte ens kom att röra upp moln av damm i
gårdens plätt av sandad körväg. På hela tiden hade jag
inte sagt något till mannen vid min sida, utan fällt några
ljud som en grymtande gris, när jag sysslade där inne.

Då jag efter att ha kastat några getögon omkring mig,
tänkte jag på de stackars djuren som inte fick gå fritt
ute utan måste hållas inlåsta, det var ju ändå sommar-
tid. Men reglerna var sådana just i dessa tider och det

var bara att lyda reglerna. Vi öppnade dörrarna och gick
ut och stängde dem så noga efter oss. Så vände vi oss i
riktning mot huset och när det inte stod att se något där,
utöver åkrar så långt ögat kunde se, blev visst mannen

intill mig orolig. Inte ens skogen eller några enstaka träd
gick att se längre. Hans egen bil stod där i ensamt majestät
och de övriga fordonen var väck. Befälet vände sig till mig,
som för att få svar, men jag hade förstås inga att ge. Han

vände sig om mot ladugården igen, bara för att inte något
spår ens av att där funnits en byggnad. Mannen tog sig för
pannan, sprang bort mot bilen och öppnade bildörren och
gled in. Då bonden vände sig mot vägen fanns där bara

den att se, då han såg igen mot huset, var befälets bil som
uppslukad av jorden och huset med ladugården och skjulen
var tillbaka och jag log som för mig själv. Allting kändes som
vanligt och solen var gul, himlen var blå, alla bekymren borta.

(Jag kände för att skriva en novell och så gjorde jag förstås det)


(Om bilden. Som du kan se av motivet
är bilden tagen i Vadstena en dag i juni.)