Känner samma vind.
Den som rör vid fjärilens kind.
Kryper ihop och blundar.
Det som nästan inte märks.
När jag sakta försvinner.
Men samtidigt så närvarande.
Att jag ser fjärilens vingslag.
Någonstans regnbågen andas ut.
Men här ett stilla lugn.
Av närhet.
När jag sträcker ut min hand.
Kanske fjärilen vill landa på mitt finger.
Men jag förstår.
Att hon först.
Måste ur.
Sin kokong.