Där vilar hon fridfullt

På bädden min

Med nedrivna murar

Som tycks falla

I min närhet

Solstrålarna som skiner

Som borrar sig in i huden hennes

Jag studerar henne

Ett litet slag

Kanske vågar man

I detta ögonblick

Vara lite tapper

För att berätta för henne

Vad allt mitt inre väsen

just nu bär på

Hon själv var som Titanic

Isberget mitt hon krossade

Även om man försökt

Att kämpa emot

Kanske vågar man

I detta ögonblick

Sänka murarna för henne

Likaså