-Hej hej du käre gamle vän hur mår du?
-Jag har en sådan ångest?
-Säg mig varför har du det?
-Jag har en sådan blixtrande ångest över
att vara tvingad till att finnas till i den här kroppen, i det här huset, i den här stadsdelen, i den här staden, i det här landskapet, i det här jävla landet, i den här världsdelen, på den här planeten, i det här solsystemet, i den här galaxen och i detta förbannade universum.
-Du menar att du har en viss klaustrofobi över att överhuvudtaget existera och att det har medfört och skapat en ohanterlig ångest?
-Typ så ja ungefär jag tror att jag smäller av!!
-Kom ta min hand så ber vi till Gud tillsammans så kommer allt att kännas bra mycket bättre.
-Tack det känns genast helt ljuvligt underbart.
-Kom nu ligger vi med varandra.
-Tack det låter trevligt.