'Pappa långben' är nog ett uttryck från en pjäs,
bok eller film. Annars har ju en del män i skor
just långa ben. Men det har även en del spindlar.

Åsa skulle kunna skriva en bok om hur att jaga
dem på flykten, med och utan metoden att söka
fånga insekter med dammsugarslangen, röret

och ner i golvbrunnen i badrummet. Men om
man är litet harig av sig, som en del människor
visar sig vara ibland. De kan gå på ett räcke över

ett staket eller en bro, oavsett om den individen
avstått från att dricka sig formligen redlösa eller
inte. Men får de syn på ett kryp, börjar de minsann

darra i knävecken, bita på naglarna och hyser en
vilja att ropa på 'hjälp'. Den människan kanske
inte ringer brandkåren i första tanken och känslan.

Men frågar du en ansvarig person där i enskild
ställning, kan de ha en del att berätta om märkliga
samtal och ärenden. Säg förresten den 'tjänstgöring'

som inte har varit med om 'det mesta i hästväg'.
Bara att sitta i en kassa eller bakom en lucka, som
befinna sig i en reception, kan vara en nog oemot-

ståndlig lust gång efter annan att vilja väl där
'följa regelboken'. Det står en del i den, men det
finns märkligt nog en del saker som inte står där.

En del människor verkar helt enkelt leva i en högst
egen verklighet. Litet som första halvtimmen i första
filmen om män klädda i svart, helt svart. Till och

med solbrillorna är svarta. Dumbo är egentligen
en sagolik figur i djurvärlden. Ändå finns det gott
om människor som 'bor kvar' trots att varningen

är av nöden för jämnan. Nu skall det visst till en
skogsbrand, en smula kris eller ett krig av något
slag, för att 'olyckan' skall vara framme. En del

människor vill helt enkelt inte lämna en plats,
men lämna över till andra att 'utföra en tjänst',
det står envar nära till hands. Själv erkänner jag

att en del val är dristiga och andra dumdristiga.
Jag vill inte peka ut någon särskild, men det går
att känna igen sig ibland, även om jag personligen

inte skulle låta ryktet gå som en löpeld i nödan ens.
(Finns det en onöda så finns det väl en nöda?)
Jag skulle kunna tala om, men det gör jag alltså

inte. Margaretha eller Jörgen kan väl få bära katt-
huvudet ibland? För att inte nämna hundhuvudet
eller 'den där' journalisten i Norrköping, som inte

skulle kunna skilja på en fotboll och en medicinboll.
Trots namnet så rymmer den inga mediciner. Den
verkar inte ens vara till för att spela med, vare sig

kasta eller sparka på. Jag har förstås fått sparken
ibland, redan innan jag hunnit komma i tid för att
börja någon tjänst. Det finns sådana tillfällen och

människor, även om du kanske bara sett dem på
visst avstånd, på biografen, i tv eller varit så att
säga i närheten av en, genom att läsa om saken.