det var flera veckor sedan jag skrev, landskapet är annorlunda än vad det var förut, sedan bomberna börjande falla över Ukraina har något förändrats, Kiev, Charkiv, Mariupol har slingrat sig runt hjärtat, och för några ögonblick är jag någon annan, som letar efter min dotter på gatorna i Kiev, som bär hem liket av min moster efter att missilerna har träffat den lilla byn utanför Kiev, och jag kan se mig själv sitta där i ruinerna av det liv som varit, med en flaska vodka i handen försöker jag dricka trasorna hela igen, jag försöker sy ihop molnen med mina slutna ögon, dränka grannarnas oupphörliga tårar i den billiga ryska vodkan,
men i nästa ögonblick är jag hemma igen, framför teven i min behagliga vita skinnfåtölj, där jag sitter och dricker kaffe samtidigt som nyheterna visar ett inslag om krigets massdöd och förstörelse, och jag känner mig absurd, mitt eget liv ter sig overkligt, det är som om jag befinner mig i en dröm när bomberna faller över förlossningsavdelningen på sjukhuset i Mariupol, ljudet från koltrasten utanför fönstret sammanblandar sig med blodet på gatorna i Kiev, och jag förstår ingenting av allt detta, jag är ingenting i allt detta, blott en skugga i periferin, mitt liv känns som en absurditet där ridån har fallit och verkligheten manifesterar sig, allt förefaller vara gjort av glas, vitsipporna som tränger upp ur jorden i Pålsjö skog, vårvindarna som sveper över landskapet om morgonen, människorna med sina barnvagnar och mobiltelefoner, barnen som leker vid klätterställning i parken utanför huset, allt är gjort av glas, och det sista jag ser innan jag går och lägger mig är en kvinna som sitter med sina fyra barn utanför ett tält i tunnelbanan i Kiev.
när jag vaknar på morgonen är landskapet ett annat, renare, jag anlägger inte samma krav och förväntningar, jag släpper de blygrå fåglarna ur mitt stryptag och låter dem flyga utan friktion, min stad är en annan plats än vad den var innan kriget, och maten smakar lite godare, och kaffet har en lite fylligare arom, den trista ursäkt till stad i vilken jag framlever mitt liv vibrerar i andra färger än vad den gjorde innan, trots att den fortfarande är en bedrövlig gammal träbod fylld med nervösa småborgare så har den nu en annan aura än vad den hade innan, en vag sång sipprar ur dess vrår och skrymslen, en blå flod flyter fram genom den, och fåglarna seglar med en lätthet över den öppna himlen, ukrainarnas alla drömmar finns förkroppsligade här och nu när jag går på Drottninggatan ner mot centrum i ackompanjemang av det bedövande ljudet från trafiken, de toxiskt gröna skotten på träden, skira molnstrimmor på himlen när kondensen från ett flygplan har skurit ett fluffigt snitt i det vidöppna blå, och jag är sorgsen samtidigt som jag är upprymd, jag går med lätta steg samtidigt som jag är tyngd, sönderfallet några hundra mil härifrån och en annalkande vår i Helsingborg, och jag önskar att detta snart är Kiev igen, och Charkiv och Mariupol, och jag önskar att jag och ukrainarna snart vandrar i varandras skor igen, går på gatorna på väg till allt och inget, som sätter sig på en uteservering och dricker kall öl och röker en billig cigarrett, lyssnar på det intetsägande sorlet från gatan, hur drömmarna om framtiden smälter samman med det förflutna i en behaglig och diffus ö, hur allt rinner samman i en punkt där jag inte bryr mig om någonting annat än ölen som står framför mig, den svalkande vårhimlen som ligger vidöppen ovanför,