står med ryggen mot väggen
inträngd i ett hörn
svetten tränger fram i pannan
ångesten sipprar efter ryggen
fienden närmar sig obevekligt
från alla håll
den enda chans han har
ljuga sig ur eländet
han själv skapat
Gryningen blickar över ruinerna
ur spillrorna hördes jämret
från fastklämda bland rasmassorna

Vad är mer bedrövligt
än diktatorns försök dölja skulden
Fredsduvan hade retirerat till ett träd
hade förlorat olivkvisten, några fjädrar i flykten
Suckande tänkte på
meningen med det?
Alla trasiga själar, en del knappast kan gå
andra begravda i en plastsäck och allt måste rivas
före det åter kan byggas upp
Liknar mest avgrunden rest sig
som en stenstod ingraverat det står
gör aldrig om det
men krigen de kommer och går
De byter bara land

Vad ger hopp till krigets offer
och hoppet för vår jord
att David som en gång dräpte Goliat
återföds i ljusets trakter
av himmelska makter