Huset kisar ut genom
den alltmer vildvuxna
trädgården
det är ännu vinter
men snart är det vår
att det knakar i govtiljor
och ugglan byggt ett bo
i skorssten betyder inget
en gång sprang strumpsockade
barnafötter över de breda
golvtiljorna och pojkarna
kivades om att först
hinna in genom dörren
där mor bakade plättar
med jordgubbssylt
invånarna spred värme
skratt och sorg då de försvann
mest tomt blev det efter mor
som hämtade vatten med
nickepumpen ur brunnen
saknaden efter den tiden
sprider sig genom varje spik
och längs skorstensstocken
som ingen längre sotar
ingen sköter om mig som hon
hon skurade alltid mina golvtiljor
vita till jul
och veden tände hon i köksspisen
där puttrade middagen i långkok
och ljuset höll hon tänt i fönstret
då maken kom hem från
fältet

jag inbillar mig att kommunen
kommer att riva mig
för nya hus eller ännu värre
kanske höghus ska titta ut
över min mark