När jag inför en flytt går vägen fram i minnenas parad så ser jag en röd tråd.
Orden mellan mig och andra, har jag sparat.
Små lappar med dikter, välgörande ord
fortsätter att följa med mig i livets skiften.
Orden ofta handskrivna fortsätter beröra mig, som att syret ännu finns kvar.
Ibland har jag blivit förbluffad över ord givna av ytligt bekanta som blivit djupt betydelsebärande.
Goda ord på vägen är som liniment, uppbyggande och ibland som salt, precis sådär sanningsenliga så att jag inte går vilse med mig själv.
Goda ord blir som en omsorgsfullt stickad kofta, omslutande och gör mig synlig som den jag är.