När sedan äntligen är nu.
Infångade tårar inramade med svart passepartout.
Andas lugnt och närvarande medveten om nuet.
Landar med vingar av svart marmor.
Äkta och sårbar.
Medan drömmar faller som pusselbitar i gryningen.
Jag strövar med nakna fötter i blekgrått regn.
Sammetslent ännu segrar över motsatsen.
Korta sekvenser av kvarglömd ångest.
Men allt så mycket vackrare efteråt.
När jag känner mitt egna jag.
Och stannar kvar.
Överallt och ingenstans.
Smekande droppar av närhet.
Vilar.
Låter känslorna komma.
I sin egen takt.
Utan att försvinna.
Samlar nya minnen.
Som smultron på strå.
Jag känner hur kvällen
förför mig som om jag vore morgon.
Jag låter mig förföras av den kväll som
snart blir natt.
Och i natten
även morgonen
vill älska.