Det gnyende jaget.
I famn av midnatts saknad.
Rösten som aldrig slocknar.
Samma längtan. Samma vemod.
Smaken av tystnad besegrar doften av sorgen.
Behaglig nästan sval.
Blick av de som förstod.
Blundar i regnets indigoblå.
Fastän lyckan porlar någonstans i undermedvetandets drömsegel.
Talar kroppsspråket i diktform.
Det jag kan ge. En del av mitt inre inslagen i lent persikoskal.
Visslar och nattens vackraste viskning.
Småleende vi vadar i spår av dubbelregnbåge.
Drar oss tillbaka och låter oss förföras av oss själva.
När vi trodde vi omfamnats av ensamheten vilsen videung i
daggens fågelsång.
Jag hör, jag ser, jag känner.
Som om sommarens innerliga kyss aldrig avtagit. Inte heller varit.
Som rådjurskid i dess honungslena sken.
Ibland skuggorna tvivlar.
Men hellre tätt intill än vingklippta sagor i fjärran.
Eller vad tycker du min vän? Vad tycker du?