Två människor reser med tåget
de blickar ut genom samma fönster
den ena ser smutsen
den andra ser stjärnorna
det är ju så när vi trivs med livet
då hör vi fåglarna sjunga
och känner blommorna doftar
då vi lärt oss går vi omvägar runt hålögda
som tömmer vår brunn
Det kan ta år om vi naiva nog
förrän vi inser varför vi läcker
och krokiga står som torkad vass

Visst är det sorgligt
det finns människor med stora problem
men vi kan aldrig bära andras
enbart medvandra ge stimulans
som en blomsterpinne
via våra ord