När det kommer till Karina, så har hon saker en smula för sig. Ofta när hon så har lust, gör hon sig i det närmaste osynlig. Eftersom jag själv så sällan befinner mig 'där', när hon leker 'inföding', så får jag bara höra om det i glimtar och får söka pussla ihop informationen till något slags helt. I alla fall så skall hon ha gått in under en gran, för att det började regna i skogen. Hon gillar regn, det vill säga att kunna se och höra det. Bara inte att behöva befinna sig i det. Men det föll som från skyn i ett rejält pisk. En rotblöta som bara föll och blåste. I flera timmar säkert, du vet som i den där stormen '69, som farbror Anton talar om ännu. När det gick att ta sig framåt ibland, men mera bakåt. Så fast han gått ut för att göra det där han gjorde när han lämnade huset för att gå in i skogen eller ut på vägen. Så var det så gott som lugnt först och så plötsligt bara, friskade vinden i. Så bara ökade den på och vips var han hemma vid stugan igen bara någon timme sedan han lämnat den. Som tur är brukar han lämna den stängd efter sig. Karina gömde sig alltså bara för regnets ihärdiga fall och piskande. Sedan upphörde det sakta och vinden möjnade en smula. Men någon sol bröt ändå inte fram. Det var inte direkt mörkt ute, men inte precis som 'mitt på dagen heller'. Det var en dag i slutet av juni det året. Så fick hon höra en del ljud hon inte riktigt kunde placera. Det lät ungefär som om någon kom, stannandes till, lyssnande. Hur man nu kan veta det, om människan som åstadkom det inte syns till. Fast det går ju att gissa sig till det förstås. Det där var det enda som hördes. Inte precis som ljudlösa steg, det här var ju ändå en skog och i en sådan brukar det finnas en del 'hinder i vägen' för den som söker vinna en tävling i orientering. Den utan fripassagerare, sällskap eller ens något pris. Efter att ha nog säkert rekognoscerat omgivningarna samt konstaterat att 'ingen var där', utan trolltyg, oknytt och en eller annan osynlig Karin förstås. Men hon tycktes inte som räknas i det här fallet. Ljudet av försiktiga steg avlägsnade sig, kvistar, grenar, löv och annat som prasslar och ger distinkta ljud ifrån sig, dessa prasslade något mera på återvägen. Efter en 'bra stund' (akademiska tidrymder är då oberäkneliga) då återkom en del av ljuden. Stegen verkade om möjligt än mera försiktiga och upphörde då och då, för att sedan återtas. De verkade på något vis tyngre nu, även om de verkade försiktiga, så var de även mindre hörbara å ena sidan. Å andra sidan föreföll de något mer skuldtyngda. Något verkade placeras med viss svårighet på marken. Sedan avlägsnade sig stegen igen. Karin hade nu hukat sig, fann det troligen besvärligt att bara stå på fläcken. Hon hade trampat runt litet redan första gången stegen avlägsnat sig. Av någon anledning verkade Karina tro på någon sorts utveckling av händelsernas själv epicentrum. Så hon började inte plocka bär, svamp eller kvistar i skogen. Utan avvaktade mest, ifall det skulle börja blåsa och regna igen? Ungefär nitton minuter och trettiotvå sekunder senare, började det höras en sorts lufsande gång ungefär samma väg som förut. Antagligen visste skogens mulle blott något litet om kondition. Kvinnan, ty det skulle visa sig vara en kvinna i medelåldern (Vem har kommit fram till att någonstans mellan fyrtio och femtiofem är just medelåldern?) stannade till, verkade söka efter något och så hördes plötsligt ett slags grävande ljud. Det verkade litet planlöst först. Sedan hördes ljudet av en 'finkalibrig' hobbysåg. Antagligen för att ta sig genom uppstickande rötter med. Det är tydligt att någon som gräver en grop för andra, har en del att tänka på, redan då det kommit till plats markerad med ett kryss på kartan. Karina kom på sig själv med att halvt och halvt medvetet lägga små fragment av minnesbilder, hörselminnen och känslor på minnet, den del av hjärnan som 'lägger så gärna saker som i en slags Pandoras ask'. I alla fall så dolde hon sig fortfarande. Kände nog på sig att 'det kanske inte var läge' att ge sig till känna, som för att ingå förbund med en hemlig vän. Den hemliga vännen ömsom grävde, pustade ut, sågade, vilade sig, grävde och stod i, en 'bra stund'. Sedan hördes bara några ljud av vilans pust och stön. Efter ytterligare arton minuter och fjorton sekunder... lät det precis som om fyra svarta plastsäckar av varierande tyngd, utseende och innehåll lämpades ned i gropen. Sedan lät det som om någonting blandades till i en medförd hink. Gips, cement, lera? Så hördes ett ljud som påminde om att peppra säckarna med pulvriserat peppar. Det lät en bra stund av det där lågintensiva preparerande klippandet i påsar, hälla, hälla, pyssla, pyssla, hälla, hälla. Så var det tyst en stund och någon verkade som pytsas ned (gips, cement, lera?). Så tystnad igen, nåja, en relativ tystnad. Skogens 'alla ljud' kunde förstås höras då och då. Ljud av vind, fåglar, smådjur och liknande. Bara inga ljud av människor, hundar eller brunbjörn, vildsvin, massmördare et cetera. Karina lyssnade i och för sig, men eftersom kvinnan inte hade sällskap av en enda hund, röjdes hennes position inte heller denna gång. Dagen led mot afton, ändå var det 'ljust som mitt på dagen', bara att molnen skymde solen ännu. För allt vad hon visste kunde molntaket sträcka sig ned till halva Frankrike eller så. Efter någon timmes tid, hördes skyfflande av jord, grenar, kvistar, löv samt rötter skyfflas ned och omkring. Gropen gjordes inte platt som ovansidan på ett matsalsbord. Utan det var tydligen nog med att marken såg precis så kuperad och ostädad ut som den varit troligen innan någon fått för sig att gräva där och gömma en märklig skatt.


Slut på del ett av berättelse om Karina.