vi sitter stelfrusna kvar på vår plats
i bänkrad numro 5
då vi ser oss om i det svaga ljuset
förstår vi varför alla gått hem
ingen ville höra talas om
de boende på detta pensionat
de får insmuget i sin mat
läckraste kola och amfetamin
det värmer som brasan i kamin
blossande kinder och fladdrande hår
trår de dansen
av den blev de smala och fina
och gäddhänget det försvann
det blev lätta kistor att bära
för den som grävde grunden
till nästa liv

Vi som sitter kvar i bänkraden
kramar våra händer
frågar oss varför människor
som är värda inte får leva
medan de som skakat av sina
det vita pulvret som klibbat fast
inget bekommer



Rapport från
Mellan vita lakan