Ögonblick av tomhet.
Gnistrande snötäcke av rastlöshet.
I samma stund en morgondag.
När allt känns som havets maskrosfrön.
Tvekande drömspegel vid himlens nakna fötter.
Så rätt.
Så fel.
Vilar intill livet som frusen enkelbeckasin.
Någonstans vintern porlar.
Inte än.
Men snart.
Viskar namn jag inte minns.
Andas i takt med andras verklighet.
Blygsel tornar upp sig bakom naken medvind.
Lämnar vilset sorgband vid sanningen.
Säger farväl innan jag känner djupet.
En stund i mitt egna sällskap.
Poesins känselspröt så skör, så skör.
Barfota städer vinglar fram.
Mer sällsynt är frånvarande likgiltighet.
Orden har inget att säga.
Ljudet av molnens röst skapar harmoni.
En flortunn väv av vår historia så tidlöst äkta.
Så äkta som den lava som rinner längs vulkanens
rygg som flytande guld.
En dag.
En natt.
Nu.