Jag lägger mig ner
på den iskalla asfalten
försöker höra moder jord.

Har hon lagt av luren?

Som den svage letar sovplats utomhus om natten
bärandes på sina kassar med allt som blev kvar.

En trasig kvinna står och väntar på tiderna som ska bli bättre
En annan tar sprutor i sina läppar i hopp om att bli vacker.

En man i kostym tränger sig före på pendeltåget
undrar vart han ska gå av?

En annan man sitter utslagen på marken i sitt eget urin.

Jag lägger mig ner denna kväll som så många andra.
I en nybäddad säng.
I doften av rena lakan.
Sen ägnar tankarna åt alla er
som kämpar där ute.

I skuggan av värmen.
Ni finns. Jag ser er varje dag.
Inte vet jag hur vi ska lugnet finna heller.

Men jag hoppas.

Att ni har en inre gud, såsom jag. Som hjälper er bygga styrka.
Inte minst om natten.

Vi kan alla hamna fel.
Vi måste se dom svaga, inte bara passera förbi.

Även om jag då när jag skrev detta gjorde precis det.
Jag gick förbi. Rädd.
För alla människor i skuggan av värmen.
Jag hoppas jag inte en mulen dag. Hamnar där jag med.

Risken är stor.

Kom ihåg det.

Det är ingen skillnad på oss människor.