Det var en grå novemberdag som ingen skulle kunna vända till solsken. Jag hade satt mig på ett av stadens kaféer för att inmundiga ett varmt och mörkt koffeinhaltigt fluidum.

Det var väl en sju, åtta ytterligare personer i den inte särskilt spatiösa lokalen, oftast två och två men  även ett par solitärer, förutom jag själv. Ensam är väl idag utmönstrat ur språket - det skall heta själv. Jag satt alltså själv och drack mitt kaffe.

Nuförtiden skiljer man sig alltså inte och lever ensam utan man bor själv. Samma sak om partnern skulle dö.  Åker man på egen hand på semester, åker man själv.  Själv är bästa dräng och är alltid kapabel, medan ensam är liten, svag och gnällig.

Jag vidhåller dock att jag satt ensam med min kopp, oavsett vilka trender som gäller på ordfronten, och jag njöt av det, njöt av att sitta och observera omvärlden och filosofera.

Som vanligt satt jag bara med en kopp svart kaffe. "En liten kaka till kaffet" är inte min grej, kaffet räcker. Det var starkt, runt och lagom beskt.

Jag lyssnade och noterade mina medmänniskor runt borden. Kanske kunde jag snappa upp något intressant för den text du just nu läser, käre läsare och medsvurne.

Två äldrre herrar satt närmast, säkert pensionärer eller kanske jobbonärer, klädda i brunmurriga kläder, med jackorna över stolsryggarna. De betade av det mesta när jag satt och lyssnade, det var sport och fotboll, politik och andra sjukdomar, bekanta som dött och lite om kändisar.

Ett yngre par samtalade med hjälp av sina mobiler, som de nyttjade snabbt och vant med båda tummarna, visade skärmen för motparten och skrattade gemensamt.

En äldre ensam kvinna satt med mobilen uppe och skötte skärmen med höger pekfinger. Hon log ibland för sig själv, drack av kaffet och åt en bit av lilla kakan.

Jag såg ut genom fönstret på torghandeln som led mot sitt slut. Kanske skulle jag kunna hinna till grönsaksståndet och köpa lite frukt och grönt.