Elegant.
Så sval, så skör.
Går till vänster vid flodens mitt.
Anar blekta violer i snön.
Sömmar av nattens ärr.
Eskalerar vid gryningen.
Lämnar staden vid strandens fötter.
Det som kittlar en gåtfull medvetenhet.
Allt söndras i takt med blick av sårbarhet.
Känner dess prydliga omfång av näktergal.
De stunder så markant lugnande.
Betydligt mer närvarande drömmar nästlar sig in.
Någonstans omkring rådjurens ö.
Självaste medvind sveper förbi.
Tystnadens tyngdtäcke härskar.
Ute de andra lever. Kanske.
Även om fladdermössen för länge sedan förvandlats
till glas.
Någon lyfter sitt vemod mot månen och i samma andetag
vi återfår känslan av oss själva.
Rester av gårdagen smeker ännu.
Fastän glömskan gör sig påmind.
Hur stressens bisonoxar plöjer igenom stjärnhimlen
och lämnar mig att tro att det alltid varit så.
Vet inte. Vet faktiskt inte.
Men snubblar över rötter jag inte ser.
Inte ens om de tryckte ner mig mot marken.
Men varför skulle de göra det?
Jag kisar mot skyn.
Saknadens perenner skaver.
Mer och mer.
Sakta. Långsamt. Stilla.
Oskiljaktiga vädursbarn av mars och april.
Vilar en stund i lugnets trygga famn.
Även blyertsgrå dimma omsluter.
Med vilsna steg mot osminkad verklighet.
Det som sammanför.
Det som sliter isär.
Förevigas.