Runt vaggan stod pojkens skyddsänglar. Varje ängel
gav en gåva som skulle slå följe. En gav friden och
två stora vingar utbredda till landning, kunskapen
att färden bara var en dröm. Från nordlandet kom
Vinterängel, hon såg djupet i barnets öga och
förundrades över det klara vattnet. Hon dök ner
till botten och vandrade där, steg uppfriskad till
ytan och böjde sig över pojken rörde hans rosiga kind,
många bördor ska du få, men jag ger dig gåvan att se
oss väsen. Hon lämnade sitt fingeravtryck på pojkens
hårfäste, han såg förundrad på ljusvarelsen och
skrattade. Alla lämnade de sina gåvor framför barnets
vagga, en lämnade en skallra. Då du är i nöd lyft
din arm och kalla mig vid namn. Och den ljusa
med silverhåret viskade i barnets öra.
Åren som följde skedde vad förutsett var, det är ju så
vi föds med gåvor och tillkortakommanden. En del får
mer andra mindre, ske varats vilja. Med tiden
förändrades pojkens blick, han blev äldre fast han ännu
var ung. Ödet spann silvertrådar i själen. Då missmod
och förtvivlan fläckade hans rustning hörde han rösten
inom sig, sök det du saknar. Öppna ditt öga kom ihåg
oss. Och mannen såg förklädda gudar inne bland träden
där de vandrade osedda och gav frid och läkedom.
Varje träd berättade finn åter det du förlorat sök dig
till naturen, den ursprungliga källan till livet, det är
platsen där du kan bli hel igen.