det är vidrigt att skriva, allt skulle vara bättre om ingen skrev, så att vi kunde hänga upp våra nakna kroppar i träden direkt, och låta höstregnet skölja dem rena från ljus, från sin egen knastrande immobilisering, den masochistiska handen som skär sig själv på vintergräset tills dålig poesi sipprar ut och missfärgar kvinnornas sommarklänningar, så att det ser ut som om de druckit te inuti ett slakthus och diskuterat Rimbauds tidiga alster, de litterära kärleksbarnen borde dränkas i en norrländsk insjö, självantända vaktelhöns serveras uppe på brukshotellet, med kaffe och Grönstedts och diskussioner om det likgiltiga, sköna möglet som frodas under våra blåa lakan.