när tvättmaskinen går sönder i källaren och vattnet läcker ut på golvet, och jag kan höra grannens barn som gråter bakom dörren, jag ser dem där på andra sidan, hur deras tillvaro lever, att de snart ska köpa hus, kanske få ett barn till, och de är så unga och hela och orörda, i 30-års åldern under nya stjärnor, och jag som tar fram moppen och börjar att suga upp vattnet på golvet, i trapphusets frid, som ett oändligt rum med grå stenväggar, som öppnar sig under novemberhimlens stillhet, mörkret där ute som får glaset i porten att darra, och den lilla lampan som hänger ovanför och tänder upp bakgården, jag med en cigarett i tystnaden, som är stilla i min egen orörlighet, har jag levt i de rum som de lever i nu, var jag där för några ögonblick, i den ljusa grönskan med barnvagnen på de smala skogsstigarna där det låg Mariekex och barnkläder i underredet, promenaderna genom Pålsjöskog på våren, kommer de att komma hit där jag finns, kommer de att besöka mina rum i framtiden, himlen av sten och biltrafiken som rullar orörligt fram på gatorna, är det en korridorer mellan mig och dem som de kommer att gå igenom eller kommer de att stanna kvar där för några ögonblick längre, när jag har städat klart och går in genom dörren och ser spegeln i hallen, beslöjad av en höstskog som växer på insidan, en avgrund av minnen som öppnar sig under stålramen, när jag var runt 25 år och blev inlagd på Sankt Lars i Lund för en snedtändning på kokain, när jag trodde att hjärnan slutligen skulle knäckas som ett ägg, att mina känslor och mina tankar skulle läcka ut som äggvita över ansiktet, och allt skulle bli diffust, och vitt och omöjligt, jag som skulle studera konstvetenskap, Mondrians vackra tavlor som på något skulle representera den universella underliggande balansen, jag kommer ihåg den feta kvinnan i det vita linnet som satt ute på den inhägnade balkongen och rökte, hon var schizoid och vi pratade en stund, hon berättade om pianoskalorna som hon övade på när hon var hemma, i flera timmar kunde hon sitta vid pianot med samma skalor och öva dagarna igenom, hon var stängd och öppen, av kalk och låsningar, att vara på andra sidan, i en annan trädgård med psykoser och Zyprexa och cigaretter och pianoskalor, jag älskade det dygnet som jag låg inlagd på Sankt Lars, människorna i sina vita kläder som satt i timtal och begrundade stenblommorna på väggarna, de stannade hos mig som ett klister, som något vackert overkligt verkligt, var dem diffusa, självförsjunkna klippor som stack upp på stranden där vi andra befann oss, med katatona sprickor ditt ljuset inte kunde nå, flykten in i sjukdomens förstening och avskildhet, när jag kom hem läste jag Barbro Sandins ”Den zebrarandiga pudelkärnan” , hon hade varit en pionjär inom området, var bland de första i Sverige som kunde hjälpa schizofrena med samtalsterapi, hon var en röst som de kunde höra i sin psykotiska labyrint, en hand som kunde klyva de grå stenarna, det var en vacker bok och jag ville bli psykolog när jag läst den, istället läste jag vidare på konstvetenskapen, ägnade mig åt Mondrian, ägnade mig åt Malevich, ägnade mig åt skogarna som vi går in i när vi är unga, avvecklandet,