Nordanvinden svepte runt alla som väntade på tåget. De hade stått där och väntat varje år till advent. De kände varandra, de tillhörde samma familj. Det hade blivit glesare på perrongen. Hon förstod några hade fått brickan med namnet, maken hade dött. De flesta hade varit unga då kriget började. Varje linje samma väntan gick att läsa i deras ansikten.. Hon var en av dem. Alla var offer för kriget på fronten. Där längst bort i kön står kvinnan med de två barnen. De var små, höll henne i handen då hon vinkade av maken, nu är de längre än modern. Samma väntan gick att läsa i deras ögon. Hon ryste och drog vinterkappan tätare omkring sig medan hon tänkte. Det är alltid de som blir kvar på perrongen som bär sorgen synlig som ett öppet sår. Plötsligt hördes dunket i rälsen.
Ett ivrigt sorl hördes från dem som väntade, varje ansikte vändes mot det som närmade sig, tåget med dem som överlevt det 30 åriga kriget vid fronten. Det kändes som 30 år gått tänkte hon och sträckte sig på tårna medan hon kramade skylten med fotot på. Hon kände sig som modern som väntade utanför gymnasiet på att sonen skulle tåga ut från lärosätet, portarna skulle öppnas och studenterna skulle sjunga en sång till livet som väntade.