2003 gav sig de slemvita etnostatoiderna på vår ogcivs ursprungsland. jag va i paris i ett litet hotellrum med kungliga bibliotekets pärla, lars. gay och såpass artig att han väckte mig med att slå upp fönstret och bjuda en lämplig chanson för att bespara mig den mödan och skamen.

demonstrationerna va imponerande. literal cirkus men på gatorna, galnare o med flera miljoner i truppen. de stängde allt. minst hela dan. ingen kommers alls. inge taxi. cigg. mat. flyg. för att protestera bUSArna gav de fan i allt. eller om ba facket sa till. äre strejk så stödstrejkar alla. alla. på styltor.

av en slump hamnade vi vägg i vägg med min nya tjej hemma i umeå, som bokat samma studieresa med en annan bög. denna tid ser jag som min mest normala svenssonperiod. den är nästan relaterbar.

dramat tar vi nån annan gång. de va fett yo

men det som rörde mig mer än.allt detta va det jag såg vanliga dagar vid flodens broar.

euroskräpigt moderna, tysta män i unga 20s. med desperadoöl, ni vet, tequilasmaksatt? eller den med vodka. o en boombox. spelade basically scooter eller 666. vred upp nån gång var fjärde minut. som levande statyer av stil o klass.

nåväl. vad hade vi gjort av dem här i sverige. här följer vi inga lagar utom på låssas. men vi har nåt högre än lag. ingen får ens hypotetiskt störa. att tänka på eller diskutera störelsemoment stör i sig och beivras. med alla medel. gillar de inte vad du gör kommer du att bli tvingad att sluta. jag har anekdoter att stödja. hitta på nåra egna.

dessa tankar har hemsökt mig sedan min återkomst till stockholm. hur gör man dans o gatukonst lika accepterat här som i skönare städer? hur ska jag normalisera mer informellt och på det sättet lömskt ansvarsfullt umgänge i ortens utomhemlighet? samla massa boomboxar o andra ljudkällor och sprida de på avlägsna platser för div ljudterror som revelj för en stadsdel i taget. gömma sig i en buske o sjunga genom en högtalare i ett annat snår för hundgängare om småtimmar.

jag hittade andra djupare närmre sätt att jobba med detta. när jag insett att jag hade tid att nlpa o gaslysa hela stan med.min konst.

hur som. min slutvision för detta magiska arbete är att normalisera hip hophäng i parker. de e som picnic. o lite nostalgisk rekreation. en tribut till västkust tidigt nittio. picnic asså. alla har.med sig cigg o apelsinjuice. o gärna en bil med feta högtalare. folk dansar lite slött här o var aom takhäng me dj. eller så äre dance off lr freestyles. wholesome shit.

minns också mina vänner. det är runt mina närmsta jag är mest normal. aav tvång eller tröghet. jag säger det jämt. men bara nån skön dude på nåt rave fattar. jag är mycket galnare ute i samhället bland främlingar. är inte du?