Den unga kvinnan har inte speciellt bråttom, just denna dag ligger hon oväntat före. Farten fick hon upp i samma sekund som hon vaknade efter att ha försovit sig med nästan trekvart och det är med den hastigheten som hon nu korsar gatan.

Kappan fladdrar som ett segel och skärpet slår taktfast mot vänster lår under en blommig klänning, lite längre ner på den sidan där spännet tynger. Det är inte något som hon lägger märke till när hon lyfter sin högra axel och samtidigt drar upp remmen på väskan som hela tiden vill hasa ner. Hon lutar sig åt motsatt håll för att hitta den rätta balansen och på så sätt väga upp det hon bär på. Hon tar ett stort kliv över gammalt regn och vidare upp på trottoaren där man ser två versioner av henne skynda förbi, en verklig och den andra lite diffusare som inte ger sig tid att titta ut från fönstret och bekräfta någon av dem.

Ingenting avslöjar vilka känslor som ligger närmast hennes tankar. Hennes ansikte är litet, ögonen svåra att nå och hennes mun säger ingenting trots att läpparna i svagt rosa är så nära ett talstreck man kan komma. Trots sitt reserverade yttre utstrålar hon sann beslutsamhet och uppfattas nog nästan som lite aggressiv när hon forcerar fram genom de mötande och allt annat som hon uppfattar som störande. Med andra ord; det som står i vägen för henne. Hon är väl medveten om att hon hinner, hon vet bara inte hur man gör för att sakta ner. De personer hon ska möta och som är viktigare än hon vill erkänna, kanske bestämmer sig för att gå någon annanstans och det är det absolut sista som hon vill ska hända nu när hon väl har börjat känna dem. Mycket knappt men ändå.

Lite längre bort på gatan, borta vid krönet, kommer en man farande på cykel. Han tittar rakt fram och nu ställer han sig upp och trampar. Under halvtimmen bör han klara av. Han kastar ett öga mot armbandsuret. Om ett par minuter, högst tio, måste han vara framme annars kan han lika gärna ge upp helt och ta fram bilen igen. Mantrat som sedan ett par kilometer blivit ett med hans andning och som han inte längre hör, har blandats med ljudet av däck som möter asfalt och grus och virvlat samman med vinddraget som slår mellan husen när han kör om och förbi och det är tillräckligt för honom just nu. På pakethållaren har han satt fast sin läderportfölj med långa elastiska band och den rör sig inte en tum. Han slår på ringklockan när han ser en grupp människor, troligtvis turister, bryta hans linje. De rör sig som en skock får på vägen. Det är mycket troligt att de har företräde för han anar rött ljus där framme men han vill absolut inte tappa fart. Inte för någonting. Speciellt inte för sådant som faktiskt går att undvika om folk fattade bättre. Att stå mitt i gatan och fotografera är inget annat än väldigt dumt.

En buss saktar ner och svänger in mot kanten och kön, med väntande som sträcker sig från den lilla livsmedelsbutiken ända fram till kuren, börjar sakta röra på sig. En kvinna med två barn är de första som kliver på samtidigt som ett par ynglingar höjer handen till ett avsked och ropar någonting till chauffören, och hoppar av, nästan ramlar ut, längre bak i bussen. De är mycket lika till utseendet vad beträffar klädseln; svarta nyanser med inslag av rött och metall, men i övrigt finns ingen större likhet. En ser ut som han vore målad med grova penseldrag och sedan fått penseln fastsatt på huvudet. Hans följe går i hans skugga, en akvarell, vått i vått. De fortsätter ändå spegla varandra som svalor i lek, följsamt och i samma rytm. De pratar inte, de hukar och skär sig fram med sitt utseende bland de övriga flanörerna. En av ynglingarna blåser ut en rökpelare mot himlen, slänger det som han håller handen och med en sliten klack trycker han till och vrider tobaksresterna hårt mot marken. De ökar plötsligt stegen som på en given signal och ingen mötande vågar stanna med blicken i närheten av deras svärta utan fortsätter bara titta rakt fram eller på något de håller i handen. Det börjar närma sig lunch.

Vid ett fönsterbord, på en av de mest omtyckta restaurangerna, inte långt ifrån torget, sätter sig kvinnan i blommig klänning på en lite högre stol än vanligt. Den är vänd mot gatulivet utanför. På bordet står en liten skål med sallad, ett halvdrucket glas med citronvatten och en djup tallrik som snart skjuts åt sidan. Hon äter ivrigt men torkar sig ständigt om munnen. Att äta lunch ensam passar henne bäst och gärna lite före andra. Det är nästan tomt i lokalen men alldeles strax kommer dörrarna slå upp och det kommer välla in hungriga gäster.
De brukar ställa sig nästan som i givakt och titta upp mot dagens meny som är skriven på en griffeltavla uppsatt på väggen bakom bardisken. Det har blivit dags att välja. Ljudnivån höjs markant när gästerna tar plats vid borden. Längst in i lokalen sätter sig även de två ynglingarna vid ett bord. De ser malplacerade ut i den ljusa interiören. Dubbla utropstreck på en varningstext. De hukar sig över bordet och tittar inte upp förrän ett annat par kommer och sätter sig vid samma bord.

Kvinnan vid fönstret har nu lagt fram en stor bok framför sig. Den är uppslagen ungefär på mitten men hon läser inte, hon avvaktar. Tänker och skriver, blundar och lyssnar, frågar och chansar men ångrar sig nästan alltid. Hon lockar med list ut några meningar, fångar dem innan de förstår hur det överhuvudtaget gick till; hon föser dem mjukt framför sig. Nu ligger de på rad efter varandra högt uppe på en tom sida och försöker smita ut i marginalen men det är för sent. De har redan torkat fast i den svarta, vattenfasta tuschen. Så där håller hon på. Samlar minnesanteckningar som hon kan väva samman när hon kommer hem. Kartor med vägbeskrivningar till hennes egen fantasi och en förteckning över de personer hon har nöjet att få träffa där. Hon lever ett ganska så bekymmerfritt liv. Ibland finner hon det på gränsen till för enkelt. Ekonomiskt klarar hon sig med råge. Känslomässigt ligger saldot hittills på plus. Det enda som irriterar henne är bristen på utmaningar, och då främst på den intellektuella nivån. Hon inser att hon mycket väl kan uppfattas intensiv, lite som en streber. Det är då hon brukar överösa sina kritiker med ett dussin leenden i olika valörer. Men när det kommer till hennes eget författande, eller fritt skrivande, som hon försiktigt uttrycker det, har hon förstått att inget går att forcera på samma sätt som hon kan göra med verklighetens levande själar.

Hon har väntat in dem med stor ödmjukhet men nu vet hon, vad mannen på cykeln, som klockar sig varje gång han cyklar, ska göra efter att han råkat krocka med en av turisterna, en mörk kvinna med okänd accent. Han blir först väldigt irriterad, på gränsen till ilsken, men han tystnar mitt i sin förvåning när kvinnan pekar på kameran och skrattar åt honom samtidigt som hon tecknar men sina finlemmade armar och händer att han kan stå framför byggnaden hon inte vill glömma, varken arkitekturen eller det gulröda ljuset som lagt ett skimmer över hela den här vistelsen. Och han kommer på sig själv, att han utan att tänka efter en enda sekund, följer i spåren av hennes spontana glädje. Precis som en efterhängsen hund. Mannen vet inte vad han gör eller vem han längre är när han bryter sin vana och parkerar cykeln mot ett träd, spänner loss sin portfölj och lämnar sin bestämda plan och följer kvinnan, först till husfasadens utsmyckning som tycks fascinera henne och sen bort till bron och utsikten över kanalen.

Nu vet kvinnan vid fönsterbordet, som hämtat ett par servetter efter att ha spillt ut lite vatten på bordet, vad de svartklädda ynglingarna säger till varandra och vad de inte säger till det par som hon misstänker vara deras föräldrar. Hon hör dem nästan inte, så svagt viskar de. De ställer mest frågor som ingen kan svara på, allra minst hon själv. Sedan hör hon musik, några ackord och en snabbt fingrad slinga som glider mot strängarna, nu heta under raseriet. Hon ser efter var tonerna kommer ifrån. De är vassa som splitter men hon ser ingenting. Deras mamma, en liten kvinna med lugn blick men oroliga händer, sitter och vädjar med hela sin uppenbarelse om att få existera i pojkarnas ögon eller åtminstone i en radie på ett par meter. Mannen bredvid henne tvekar men tar av sig de svarta pilotglasögonen. Han tittar sig omkring och ser fundersam ut, precis som om han frågar sig själv om det verkligen var bra idé att ses för efter allt som har hänt? En stol står tom. Tänk om någon i familjen vägrar komma? Mannen suckar, familjens överhuvud har abdikerat för länge sedan och mannen stryker sin mustasch sakta och ser sig om för det verkar som han inte heller har en aning var hans själ har tagit vägen. Allt känns oroväckande tomt i hans intetsägande kläder som är en slags mörkblå uniform, lik den som busschaufförer har. Ynglingen som brukar gå i skuggan av det mesta i livet, känner av hennes nyfikna blickar och han vänder sig mot henne där hon sitter vid fönstret och hans ögon som länge varit på flykt, vill inte att hon ska bry sig längre.

”Titta på dig själv i stället, vem bryr sig om dig?” tycks han vilja säga. Hans ögon skär sönder hennes sömmar men kvinnan som äger all fantasi just för tillfället försöker undvika att bli provocerad och istället för att svara på ynglingens outtalade fråga, önskar hon visste vilka drömmar som närs bakom det svarta lädret. Den med penselhåret reser sig upp inför hennes inre blick och ställer sig bredbent framför henne. Lyfter handen och vevar med armen ett par varv i luften för att med kraft slå ner på en inbillad gitarr som att demonstrera för henne att ord inte fungerar just nu men att toner når fram och skyddar mot allt okänt utanför.

Nu vänder sig ynglingarna mot varandra och skrattar. Åt henne troligtvis men det bjuder hon på. En timme glider stilla förbi, lunchen är över, och en ung servitris går runt och plockar bort tallrikar, glas och bestick, byter till rena dukar, och börjar sätta fram porslin och glas inför eftermiddagens våg med gäster.

Kvinnan som sitter på en lite högre stol än vanligt, hänger med huvudet och lägger det tungt i sina händer. Håret faller ner i vågor över bordet. Det går ett par minuter sedan tittar hon upp. Dimman ligger tät mellan mascaran och hennes ögon. Hon trycker ifrån och skjuter ut stolen. Stolsbenen skrapar mot stengolvet. Hon samlar kraft för att gå vidare. Det är alldeles tyst, kontakten är bruten och det har blivit hög tid att gå. Hon lämnar platsen åt en äldre man. Hon lyfter upp väskan som hängt på stolsryggen, pendlar den ett par gånger och får upp den på axeln och känner igen vikten och med en hand borstar hon bort några smulor som lagt sig bland blommorna på klänningen. Innan hon går söker hon servitrisens blick och med ett höjt ögonbryn och en mun mimar hon ljudlöst tack och hej. Hon bestämmer sig för att gå till parken som hon gärna besöker så här års.

Kvinnan som fastnade i drömmarna och som på morgonen försov sig, promenerar nu bort mot parken som ligger i en av de lugnare stadsdelarna. Hon går förbi lekplatsen och fotbollsplanen och ställer ner den tunga väskan och sätter sig på en av parkbänkarna i närheten av en gammal staty. Hon tittar roat på barn som leker, föräldrar som väntar på att leken ska ta slut och som tyvärr inte minns att lekar aldrig brukar tar slut. Hon känner igen en av kvinnorna.

Det är ju hon, mamman som hoppade på bussen först! Har de redan kommit tillbaka? Hennes äldsta barn, en son, sitter på en filt på gräset och läser. Pojkens några år yngre syster, kommer springande och hoppar glatt med sandiga skor och vill att han ska jaga henne runt, runt som vanligt. Pojken höjer boken framför sig som en sköld, vänder sig bort och fortsätter läsa utan att tappa ett enda ord på marken. Det är en fin dag för sagor.