Han tycker inte om att bada än mindre att ställa sig i duschen och kyliga morgnar som den här krävs det ren viljestyrka att ställa sig naken och frusen i karet och vrida på kranen. Han låter det rinna länge och undviker in i det längsta att låta fötterna nudda vattnet som måste vara riktigt varmt på gränsen till hett innan han riktar duschstrilen mot sig själv och då först halsen och pulsådern som tickar under huden. Han blundar bort minnen, han slår upp ögonen och klipper sönder bilder och byter sida på strålen och låter den gå ett par varv runt halsen men han kan inte släppa oron för det är den som håller honom i ett fast grepp. Han värmer upp nacken, tar en sväng ner och stannar i halsgropen och vidare över kroppen kör han. En duschtur har påbörjat sin ringlinje, hållplatserna är många. Förseningar att vänta. Han låter sig sköljas bort. Han vet att det brukar ta sin tid. Ute på öppet vatten inser han att han har ingenting att säga. Absolut ingenting. Inte för att han är vidare pratsam i vanliga fall men är det dött lopp mellan hans inre och rymden. Han har inte heller någonting kvar att tänka. Absolut ingenting. Inget annat än nötta, bleka, löst vävda meningar, trasiga fransar som inte går att lägga till rätta. Han vrider upp värmen, sätter fast duschhandtaget i rätt vinkel så att vattenstrålen fortsätter täcka hans bröst. Han tvålar in sig. Snabbt sveper han runt löddret i vida cirklar, tar med lite till huvudet, kliar ner det i hårbotten och sköljer sen av allt, spottar tvålsmak ur munnen och stannar med händerna framför ansiktet. Det bara är. Overkligt. Det enda som han är säker på är svart. Det är stilla men det röda rör sig. Det är trångt. Instängt. Och virveln går djupare än tidigare. Han hänger med huvudet och ser inte längre sina fötter. Han lossar duschhandtaget och låter karet fyllas med mer vatten och han sätter sig ner utan att riktigt kunna räta ut benen. Han kryper ihop med armarna runt knäna och gömmer strålen därinne mot härdsmältan i magen, försöker vrida sig undan skriket och rättar till duschdraperiet. Längst ner är det fortfarande missfärgat; en smutsbrun kant med en ljusare nyans lite längre upp, nära mönstret. Dessa färger som alla utom han försökte dölja sitt sanna jag med. Vad är det som är så viktigt med hår?
Han minns vad hårfärgen heter, hur paketet ser ut, hur hon såg ut när hon kom ut ur badrummet med en plastpåse på huvudet och kladdiga plasthandskar på händerna, hur hon tjugo minuter senare sköljde ur färgen, hängandes med huvudet över badkarskanten, hur hennes berlock rörde sig på kedjan, hur det färgade vattnet inte rann ut på en gång utan låg kvar och skvalpade och lät sig sugas in i draperiet som hon glömde lyfta ur och hänga utanför. Han minns hur hon fastnade med ryggen framför spegeln med en annan mindre i handen för att se om den nya färgen blivit jämnt fördelat i nacken. Denna eviga kamp för jämvikt. När man pratade skulle man känna lika mycket, säga ungefär lika mycket, vilja lika mycket. Gud nåde om det var obalans mellan dem. Men det fanns ett undantag. När hon glad skulle alla vara glada. Kom hon hem från jobbet som sög all kraft ur hennes själ, som hon uttryckte det och var ledsen, skulle alla ändå vara glada om än lite gladare. För att hjälpa henne att hålla emot helvetets käftar, vilket någon av hennes favoritförfattare myntat innan han gick in i väggen och tog livet av sig, krävde hon tystnad ibland och samtal ibland men hur än de gjorde, blev det alltid fel. Vilket sätt att hota sin egen familj på! Han sörjer det som har varit men kanske mest av allt det som aldrig blev av, mer än en oförlöst längtan. Det går inte en dag utan att han tänker på barnen och att de är förlorade även om han skulle låsa in dem. Dottern går snart sönder av ilska och pojkarna de har gått i exil och är svarta som toner i ett requiem. Han vet att han aldrig kommer nå fram. Han tänker på alla mil på vägarna och det är ingenting.
Nu ser han sig själv i kromen på kranen framför sig. Så jävla ynklig. Blek och ful. Smutsig utan kunna rena sig. Han låter duschmunstycket ligga kvar under ytan bredvid kroppen, lutar sig bakåt och vrider sedan istället om väggkranen med ena foten och låter nytt varmvatten falla rakt ner. Han tittar upp i taket, ser sig om i badrummet men känner inte igen sig längre. En korg full med smutstvätt. En spegel med vita stänk. Så många stänk som trängs i en båge, på väg snett uppåt, hur lyckas man med detta mönster om och om igen? Ingen spottar väl med vilja mot sin egen spegelbild? Bredvid rena handdukarna som ligger prydligt vikta på bänken står ett par burkar med blommor på och snirklig text. Det står 'Rings and things' på den största i mitten. På de andra är orden skymda precis som hos honom. Parfymer och doftljus till höger bredvid en korg med borstar. Han saknar lukten av hårsprej. Konstigt. Som han hade svurit över molnet som bildade ett lock i lägenheten och som stack i näsan, långt efter att de hade lämnat hemmet och slängt igen dörren bakom sig.
På golvet ligger en badrumsmatta formad som en fisk. Ett minne till som de hade bråkat om. På väggen hänger en enkel hylla fastsatt med sugproppar mot det vita kaklet där det lutar några flaskor. Vid handfatet står en randig plastmugg med några tandborstar i flera färger. Varför så många, han är ju ensam? Det stämmer inte; allting skevar, allting haltar. De är fortfarande här men ändå inte. Han börjar svettas där han ligger under vattnet, känner svetten tränga ut i pannan, ser framför sig hur hjärtat slår allt långsammare, hur blodet tjocknar i värmen som den sväller i. Han sjunker ner med huvudet, låter ljuden dränkas som kattungar i en säck och följer maktlöst med bäckens strömmar. Han lyssnar efter blåsljud på hjärtat, hjärtljud i skallen, skallen som vill gå i bitar, bitar som löses upp och lägger sig som kristaller på botten.
Han tycker det är konstigt att han ingenting känner. Han tänker på henne, som inte finns, på barnen som inte längre finns. Han försöker komma ihåg deras skrattsalvor lät, de som delades ut för länge sedan. Skratt som man kunde stryka på vemodet och ta bort sorg med men han hör ingenting av detta. Utanför badrummet vågar han inte flyta, där ute kan han stöta på det verkliga livet som obönhörligen fortsätter kasta vågor mot klipporna, även om han vet att det bara är en vanlig morgon med viss tveksamhet i stegen. Vad skulle hon som inte längre finns säga om hon tittade in genom dörren just i detta nu?
”Varför svarar du inte när jag ropar på dig? Vi måste prata.”
”Förlåt, jag hörde aldrig när du ropade, inte lyssnade jag så noga när du sa något heller, funderade inte särskilt ofta vad du tyckte och tänkte.” Han ändrar sig.
”Fast när jag tänker efter, var det ju det enda jag gjorde. Men när jag aldrig kunde lista ut svaret, det rätta, det där som du förväntade dig, det var då jag gav upp.”
Nu vet han att hon aldrig på allvar ville att han skulle hitta henne utan gömde sig istället bakom de ständigt återkommande psykologiska termerna. Hennes rebusar var inte till för att lösas. De gav henne bara ett försprång och det var aldrig meningen att någon skulle hinna ifatt.
Vattnet är blaskigt, hud har åldrats och det börjar bli kallt. Han drar i snöret, börjar tömma karet och ställer sig upp och vrider på kranen och duschar av sig en sista gång. Hur länge har han drunknat, när var det senast han andades och varför är vattnet rött? I handen håller han en rakhyvel. Den måste ha använts fler än en gång, hinner han tänka innan han kastar ut hyveln på golvet och ser den hamna på fiskmattan och sedan tittar han ner på sin vänstra arm. Från handleden rinner något. Det har samma färg som hennes färgade hår, kanske lite mörkare. Han skakar av sig ränderna som väller fram ur ett blodsband runt hans handled.
Han stoppar in handen under kranen som börjar tjuta ilsket i rören. Stora röda virvlar sugs ner i avloppet. Han stänger av vattnet och rycker tag i en handduk som han trycker hårt mot såret. Han känner igen rörelsen, att trycka sig själv mot andras sår. Näst efter att bada eller ställa sig i duschen avskyr han att kliva ur badkaret, nudda och kanske fastna med huden mot ett blött duschdraperi och ställa sig på ett halt golv. Han ser rakt in i spegelns imma. Han letar efter ett meddelande. De skrev ibland till varandra. Hon skrev med fingret. Nu syns det. Fortfarande. Fast hon inte finns mer. Han kikar försiktigt in mellan tjock frotté och handled. Det har slutat. Det är blankt och det glittrar blod men det är stilla. Han börjar torka sig med en hand, gnuggar hela kroppen torr, öppnar dörren och släpper in ljus och klar luft. Hennes hälsningar spricker till droppar och rinner bort. Nu syns bara ett halvt hjärta och början av hans namn.