Jag kände aldrig kvinnan bakom "mamma".
Men det jag minns och förstår nu när jag själv är vuxen  är att hennes själ var urålderlig och verkade ha sett, hört och upplevt allting från urminnes tider. Med sina stora bruna snälla ögon såg hon på världen med stort tålamod och  förståelse för bakomliggande anledningar och förklaringar. Tankarna dras automatikt till Moder Teresa när jag tänker på hennes förlåtande sinne. De skulle kunnat varit själsliga tvillingsystrar.
"Han är inte färdig!" eller "Hon är inte färdig!" var en stående förklaring och  oftast enda reaktionen när någon sa eller gjorde något som fick andra att sätta kaffet i vrångstrupen eller ifrågasätta intelligensen hos vissa personer. Så småningom förstod jag lite grann vad hon menade, även om jag nog aldrig kommer att förstå helt och fullt denna acceptans på mänsklig och världslig inkompetens och idioti. Trots många hårda lektioner i Livets Skola.

För folk som inte kände henne kunde hon säkert upplevas som både torr och korrekt i sitt bemötande, men bakom denna strama attityd lurade alltid humorn och skrattet, som kunde dyka upp när man minst anade det. För hon hade gåvan att se det komiska i många vardagliga situationer och hon kunde skratta åt sin egen otillräcklighet. Då bubblande skrattet likt champange, hjärtligt, befriande och glädjefullt. Det spelade ingen roll vilket humör moder jord var på då,  för solen lyste alltid med sina vackrast strålar från en klarblå himmel över vår familj och alla som hörde det.

Först när det tystnade för gott sensommaren -86 och vintermörkrets iskalla vindar svepte in i våra hjärtan och liv, insåg vi plötsligt vem hon verkligen varit. Hon som alltid funnits där, som lyssnat och tröstat och kommit med goda råd, hon som aldrig krävt någonting och som vi alla tagit för givet alltid skulle finnas där när vi behövde henne, hon var kittet som hållt ihop vår familj. Men istället för att söka värme och tröst hos varandra i det blecksvarta tomrum som uppstod när hon dog och hålla minnet av henne ljust och levande var det som att vi andra tre frös till is inombords och vilset irrade iväg åt olika väderstreck och tappade bort varann under lång tid.

Idag finns varken pappa eller lillasyster heller  kvar i livet. Därför är de soliga glada minnena av mamma så otroligt viktiga för mig att bevara och ta fram och njuta av. För de får den kalla saknaden i hjärtat efter både henne och de andra och den gemenskap vi hade tillsammans när mamma levde att släppa sitt  iskalla grepp om hjärtat, så att ljuset och värmen kan komma in en liten stund. 

***

Under alla år vi bodde hemma syrran och jag, jobbade mamma heltid. Ofta på samma arbetsplats som pappa. När vi flyttade till Kortedala i mitten på 60-talet var det för att de skulle få närmare väg till Svenska Kullagerfabriken där de båda jobbade. Det hör till historien också att när min syster föddes började mamma och pappa bygga en sommarstuga vid havet. Under åren drogs det in både el och vatten och den vinterbonades, så varje fredagseftermiddag, efter skolan och jobbet åkte vi  alltid dit och stannade hela helgen. Under alla årstider. Och naturligtvis under hela sommarlovet. Det var där mamma och pappa verkligen levde och förverkligade sig själva. Så egentligen hade de två hem att hålla ordning på. Och dubbel uppsättning av allting. Ner till minsta tesked. 

Så det kanske inte är så konstigt om mamma, inte minst under åren vi bodde i lägenheten i Kortedala då jag och syrran växte från barn till tonår, inte hade tid med levande blommor utan istället satsade på de plastfigurer som liknade växter av olika slag. Som hon snabbt sköljde av under det rinnande vattnet i kökskranen när de blev för dammiga. Och som  efter ett par bestämda skakningar över diskhon för att få bort det mesta av vattnet ställdes tillbaka i fönstren igen.  Kanske något lite mer blekta av solen efter varje gång, men rena. Där fanns plastkrukor med blommande kaktusar, violer, rosor och några med bara stora gröna blad. Men de plastblommor jag minns bäst är de som fanns på balkongen. När vi flyttade in i lägenheten  fanns där redan en rabatt med sol- och väderblekta plastblommor i blomsterlådan som den tidigare hyresgästen lämnat kvar. Och under åren fyllde hon själv på med alla de, hon av  en eller annan anledning kasserade och som inte längre dög till att pryda fönsterbänken i vardagsrummet eller i köket. 

Alla vårar och somrar skänkte de glans åt vårt kaffedrickande eller solande på den minimala balkongen där två köksstolar precis fick plats bredvid varann. På höstarna härdade de ut under regn och stormar och under vintrarna låg de gömda under drivor av snö. Med åren bleknade färgerna bort helt och hållet och till slut gick det inte att avgöra vilken sort de skulle föreställa. Men då var mamma och pappa på väg mot nya äventyr, liksom jag och lillsyrran var på väg mot våra egna,  och det sista jag såg när vi bar ut det sista flyttlasset var att de gamla platsblommorna på balkongen utökats med  de mer färgglada plastblommorna som tidigare stått i fönstren. Kanske som en hälsning till de nya lägenhetsinnehavarna. I tankarna hänger de kvar där än och förgyller minnena från min underbara barndom.

Nej, jag lärde aldrig känna kvinnan som var min mamma, men min mamma älskar jag till tidens slut.

*

Epilog

Under åren i Torslanda (dit äventyrets väg ledde) anlade mamma och pappa tillsammans en trädgård så vacker att alla som såg den kallade den för Lilla Versailles. Så under rätt förutsättningar hade hon allt gröna fingrar ändå.

@EFM