Gömmer mig i snön.
Hoppas ingen upptäcker mig.
Eller gör det. Snälla.
Lämna tillbaka mig.
I det skick jag hittades.
I ren svart snö.
Vet inte. Vet inte längre.
Mer än att stressen äter upp mig.
Inifrån.
De tusende vargar ylar.
Utifrån.
Bara ett tomt skal.
Lämnar kvar resten av drömmen.
Orkar inte mer.
Men trevar mig fram ändå.
Svaret inuti magnolian.
Om du ser mig.
I samma stund jag försvann.
Inga ord.
Bara beröring.
Känna närhet.
I det självklara.
Nakna.
För en del.
Som kanske inte känt snön mot
barfota fötter.
Kanske inte heller hört vargarna yla.
Men jag klandrar dem inte.
För vem vore jag.
Om jag inte vore alfahonan i min
egna vargflock.
Måste vila nu.
Känna stressens årsringar förblöda.
Andas.
Andas.
Andas.