Blundar och minns.
Blundar och finns.
Lämnar spår av rökkvartsens andetag.
Vid brons fötter intill
monarkfjärilens vingar.
Isbitar svalkar.
Solen smälter.
Tror inte längre jag finns.
Stunder av magnolia så ren
i sitt vita skal.
Oron putsar sina stålfjädrar.
Nattens systrar i symbios med morgonens bröder.
Kysser städerna inom mig godnatt.
Även om jag för länge sedan somnat.
Trevar efter något som kan ge tröst.
Theralen river i strupen.
Vilsen i regnet så otroligt förutsägbart.
Kittlande smekning då rösten darrar.
Flyttar fram verkligheten till en annan dag.
Spetsar mina horn till sylvassa monster.
Försvarar mig om jag måste.
Men de smälter bort.
I regnet.
Kvar står jag.
Med ametist i min hand.
Och mardrömmarna
seglat iväg på moln av glas.
Sakta jag viker upp lappen.
Den med hemlig text.
Endast för mig.
Jag ler.
För vem är jag
att bestämma
livets midvinterblå.
Tystnaden vibrerar.
Nu drar sig drömmarna tillbaka.
I samma ögonblick.
Jag lever.
Jag dör.
Ännu.