Räven river sitt eget hjärta.
Inte för att känna.
Utan för att döva.
Sin egen smärta.
Men det hon kom att uppleva.
Blodsmak i munnen.
Hennes själ har upplösts.
Den vandrar från stad till stad.
I hennes sönderrivna kropp.
Hon blickar bort mot stjärnhimlen.
De ser henne mer än hon ser dem.
Sakta hon kryper ihop till ingenting.
Med sin svans av prästkrage.
Letar efter sig själv.
Men finner.
Ett annat mörker.
Än det hon är van vid.
Jag vet.
För jag är där själv.
Jag kryper tätt intill henne.
Flätar in hennes andetag med mina.
Tills vi somnar av utmattning.
En januarikväll.
Någonstans.
Där gruset är min hemstad.
Gråter inte ens längre.
De tårar som en gång smekt som ingen annan
har ersätts med skräck.
Dess fjärilsvingar redan på väg bort.
Så långt bort.
Att det kommer dröja.
Tills jag ser dem.
Igen.