En gång vann jag
tillbaka min egna tillit
men det var innan
jag förstod
spåren
utan fotspår
i en vattenpöl
utan regn
i en stad
utan stjärnor.
Under dem
en bro
av tårar
ingen någonsin sett
men i skuggan
av sorgen
de svarta violerna
slokar.
Någonstans ett svalkande hav.
Men inombords ett nedbrutet lugn.
Känslor krackelerar.
I samma stund.
Vägvisaren tvekar.
Följer hägringen.
Inuti nöten
minnen samlas.
Barfota rosen vandrar
utan att känna törst
utan att känna sig trött.
Men en dag
jag finner modet
kanske känner jag
liljekonvaljer
följer kroppens konturer
i samma andetag
jag finner mig själv
med mitt inre barn
sittandes i mitt knä.
Det ordnar sig.
Sägs det.
Dagbokens vita blad
som en förfrusen ballerina.
Men det var då.
Det var nu.
I snön.