Jaha, där är den,
den obligatoriska lättglömda, intetsägande tavlan
på den grå väggen i detta väntrum
med stolar och soffor i slitstarkt mörkbrunt.

Det finns ett plakat där man erbjuds
scanna en QR-kod för att anmäla sig
och betala avgiften på tvåhundra kronor.

På bordet ligger en gammal, välbläddrad Femina,
några olästa informationsbroschyrer
och bredvid dessa står en kruka med en obestämbar växt.

Hissarna på andra sidan inomhusfönstret
är oavbrutet igång och patienter och personal
går in och ut ur dem i en ständig ström.

Skor och tofflor smattrar genom korridoren
och dörren till den öppnas och stängs
automatiskt med en väsande suck.

Jag väntade i tjugofem minuter.
Sedan kom sköterskan
som verkade glad och mådde bra.