Visst finns jag än?
Fastän stundtals inte alls.
Jag vet.
Jag borde inte.
Jag borde.
Kanske.
Ibland.
När spåren suddats bort.
Jag ännu hör dem yla.
Min inre vargflock.
Stressen under huden.
Klockorna pulserar.
Timglaset.
Doften av våta liljor.
Omslingrade.
Återförenade.
Längtan.
Passionen.
Mötet.
Då jag åter vaknar.
På det kalla golvet.
Ingen ser mig.
Målar naglarna.
Med glitter nagellack.
Målar läpparna.
Med lip gloss.
Allt annat.
Ett skumbad senare.
Virvlar ikapp med årstiderna.
De hinner inte ifatt mig.
Inte ens vårens påskliljor.
Inte ens sommarens körsbärsblom.
Inte ens höstens kastanjer.
Inte ens vinterns amaryllis.
Men nu suddas det bort.
Det oskrivna skalets vassa egg.
Dess hemlighet vilar i mossan.
Ingen vet.
Tyst så tyst.
Ohörbart.
Trampar i livets kvicksand.
Om och om igen.
Det som räddar mig.
Trädets rötter.
Dess liv börjat för länge sedan.
Om man skär igenom mig.
Mina egna årsringar syns.
Men inte min kåda.
Ingen kan se mig längre.
Jag sträcker mina kronblad mot himlen.
Stjärnorna tar mig i sin famn.
Närmre än så kommer jag inte.
Just nu.
Men en dag.
Är även jag spridd.
Orkar inte.
Orkar inte mer.
Orkar inte med smärta.
Saknaden river, sliter, drar.
Rosorna hänger och torkar.
Jag har lagt mig.
Med sorgen.
Den håller mig sällskap.
Varje natt.
Godnatt nu ska jag sova.
En gnutta dikt.
En smula smultron.
En stunds drömtydning.
Reser mig upp och går av.
Utan biljett.
Utan konduktör.
Utan tåg.
Hur ska det gå.
Vem vet.
Imorgon ska jag börja leva.
Igen.
Smakar på ordet.
Det smakar perfekt.
Resten spottar jag ut.
I närmsta soptunna.
Där samsas gammalt skräp.
Eller om skräpet samlas runt mig.
Jag blickar upp mot stjärnorna.
Minns ingenting.
Förutom min egen bön.
Smälla älskade.
Kom tillbaka.
Snälla.
Jag försvinner.
Igen och igen och igen.
I ett kaninhål.
Av drömmar ingen drömmer.
Så sant.
Så sant.