Jag hade en illusion om vårt liv tillsammans...
Det var som en saga. Vi var lyckliga som få. Vi hade hus, barn, säkert hund, katt och en fin bil. Jag såg det så klart, det var ett liv utan bekymmer. Varje morgon klev jag upp tidigt och fixade med frukost och barnen. Sen kom du upp och åt och kysste mig på kinden innan du gick till ditt välbetalda jobb. Jag tog hand om barnen och klädde dem så fint och körde dem till skolan. Sen satte jag mig i bilen och till mitt arbete på en annan skola. Jag var lärare och omtyckt av både kollegor, barn och föräldrar. Allt var så bra, det var helt enkelt perfekt. Men det var ju bara en illusion, eller en dröm. Att jag trodde på det, hur kunde jag vara så dum? Varför ska jag alltid drömma så tokigt? Jag borde väl veta att saker aldrig blir som man tänkt sig. Livet har inga garantier. Hur mycket man än drömmer och funderar, planerar och sliter. Man kan inte styra sitt liv i minsta detalj, för vad vet du om ödet har en annan plan? Kanske finns det någon plan över ditt liv som du inte rår på? Sen spelar det ingen roll vad du gör eller önskar? Det fallerar ändå. Det blir aldrig som du tänkt dig...