När allt svartnar.
För ögonen.
Som ögonbindel av satin.
Smeker samtidigt skrämmer.
Mörkret.
Tyst så tyst.
Håller andan.
Någon sekund.
Känner min egen hud.
Som så sammetslent nära.
Samtidigt kallt så kallt.
De som såg mig blomstra.
När då var så länge sedan.
Det enda som kan rädda mig.
Dikten. Konsten. Livet.
Varför smulas det då sönder?
Som drömmar som krossas med marmor mortel.
Lev nu.
Inte då.
Inte sedan.
Jag vet.
Doften av hon jag var.
Dröjer sig kvar.
Jag vill ta henne i hand.
Låta stjärnorna leda henne.
Samla ihop de krossade drömmarna.
Lägga dem som ett pussel.
Somnar i takt med harmoniskt lugn.
Och det enda som smeker.
Månskenet som lagt sig som ett täcke av trygghet.
De vita liljorna är min kudde.
Natten blir min vän.
Mörkret inte längre skrämmer.
För jag tar av mig ögonbindel av satin.
Jag känner doften av hon jag är nu.
Och den som kan rädda mig.
Är jag själv.