Dikt av Julia Engström

Ångesten fladdrar i magen.
Hoppas att den försvinner innan morgondagen.

Svarta fjärilar som viskar om sorg.
Flyger runt i min mentala borg.

Den mörka känslan lägger sig som ett tryckförband runt huvudet mitt.
Som en tyngd som håller mig nere, jag önskar att allt blev lätt och vitt.

Jag trampar o trampar i vattnet, ändå sjunker jag.
Kommer det ens någon ny dag?

Stigen jag vandrar på är mörk och enslig och full av vassa snår.
Det är hårda ord som hugger och slår vart jag än går.

Finns det en ljusning?
Jag har inte en susning.