Punkan alltid på bakdäcket.
Eller Hela hojen snodd,
låset medtaget.
Eller klippt.
Ekrarna åker, en efter en,
tills hjulen skevar,
man åker som berusad.
Sadeln plockad, man åker stående.
Halva styret av, man åker snett.
Växelvajern går, bara den tröga trean i, en startar låååångsamt.
Men man minns limpan och rocket-styret,
smattrande hårdpapp mot ekrarna,
tvärnitarna just framför henne i 3b.
Lyset paj, cykeln i panik iväg från snuten.
Själv trivs jag som osynlig.
Plingar hemligt, eller tutar tufft,
ända fram till det jämrans bakre åter saknar luft.