Barnets okonstlade blick möter mig på bussen, med kvicka, självklara kast. En spelad återhållsamhet ger utrymme åt de varmaste vindar att smeka och blåsa in i tillvarons trängda realitet. Hon förmedlar genast något till mig av himmelsk karaktär! En glimt av en evig och varm vänskap, utan några konstlade roller. Barnet är vår spegel bakåt till minnernas bakgård. Hon gläds över den minsta lilla uppmärksamhet och besvarar genast en blick med det sant äkta. En glädje och förväntan på ännu ett möte i livets så ofta flyktiga tillfällen av en medmänniskas delade gemenskap-- Visst bär vi alla ett barn, djupt i vårt inre så ofta inlåst av våra skyddsmekanismer och inlärda vanor. Men var om inte i mötet med \"dessa små\", lockas vi fram ur vår krympta tillvaros stängda värld.. och förhoppningsvis anar vi ochså att vi har en far som vi kan fly till när stormarna rasar...

(Mötet med lilla Alexandra)