Paradoxal dialog mellan två nu levande människor, i alla fall finns de i den här stunden, mysigt påhittade för nuets underbara tidsrymd.
Herr Petterson till herr Strömberg.
- När du är död...
-...är jag död?
- Nu finns du, men sedan när du inte gör det.
- Så är det som när jag inte fanns, för 2200 år sedan.
- Mmm.
- Vart vill du komma med det?
- Ja, när du dör.
- Nej.
- Vad då nej?
- Du tänkte fråga mig om något, nu när jag lever, eller i alla fall påstå något, om när jag är död. Dåtid, inte nutid alltså.
- Mmm.
- Vad var det du ville säga mig om den saken?
Här gjorde herrarna en paus, ty de satt på herr Petterssons veranda och så hämtade han i köket färdigbredda smörgåsar utan leverpastej med saltgurka på, samt varsin kopp rykande hett, just berett. Då de mumsat färdigt av skaffningen, nördprovianten, fortsatte sedan den röda tråden löpa.
- När du är död...
-...är jag död?
- Är vi där nu igen?
- Mhm.
- Då du inte längre lever, så blir det som innan dina föräldrar 'fick' dig.
- Mhm.
- Då du visserligen levt, haft ett liv som du borde kunna minnas, så länge du levde.
- Fragment av mest, i och för sig.
- Du skulle kunna ha minnen av det. Bara att du är död.
- Om det blir som förut, fast jag förstås levt och lämnat någon sorts avtryck efter mig.
- Genom att leva vidare i andras sätt att kunna dra sig till minnes att jag funnits.

Det är det här som är så irriterande med böcker, särskilt översatta sådana, att plötsligt vet läsaren inte vem som säger vad. Herrarna Pettersson och Bergström, verkar som att ha gått förbi varandra, eller så saknas en eller annan replik. Så inte i denna text, i vilket fall. (Men nu är det väl hög tid att pennföraren äter sitt mål mat?)
(Läsaren kan här själv fylla i en tänkt dialog mellan antingen dessa båda herrar eller så mellan Sten och Lisa, dina möjliga grannar i port 4A)
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
o