Den åttonde diamanten.
Glittrade igenom mina händer.
Jag kramade om den hårt.
Nästan för hårt.
Den höll min hand.
Jag höll mig vid liv.
Trodde jag var död.
När jag stod där.
Kände sekunderna brinna.
Kanske fanns jag där.
Kanske inte.
Om det är bortförträngt.
Finns det då?
Klart det gör.
PTSD tar sitt stryptag.
Men jag bara ler.
Inte idag.
Inte idag.
Mina inre drakar segrar.
De visar vägen.
Förbi dörren.
Till friheten.
Kommer inte tillbaka.
Mer än äkta nu.
Putsar min fjäderdräkt.
Jag ska visa dem.
Att jag också kan glittra.
Som den åttonde diamanten.
Någon kan krama om mig.
Jag lever.
Jag är död.
Jag lever.