Dikt av Julia Engström.

Skogen är min bästa vän, hon fyller mitt liv med mening.

När jag går själv i naturen känner jag mig aldrig ensam, det är vad jag kallar själslig rening.

Annat är det i folkmassor, där skriker hjärtat av ensamhet.

Helst skulle jag bo mitt ute i ingenstans men det är svårt att hitta jobb där till mitt stora förtret.

Tänk att lite skog kan ge så mycket.
Jag behöver gröna oaser i stadens brus, annars pallar jag inte trycket.

Så sluta hugg ner mina vänner träden.
Vi behöver mer skog o mindre kalhyggen i den här världen.