De river.
De sliter.
Vargarna.
De som inte finns.
Men är där ändå.
Jag hör ylandet.
Jag ser deras fotspår.
Men ingen kan ana.
Mitt mörkaste mörker.
En sommardag.
Som denna.
Jag tittar upp mot himlen.
Den som finns under mig.
Räknar mina inre moln.
Dess förgiftade stjärnor.
Jag plockar ner dem.
En efter en.
Smeker dem.
Som om de vore av svart sammet.
Lägger dem i en ask av snö.
Tar fram dem.
När det känns rätt.
Jag ligger sked med natten.
Den som förut tröstat.
Somnar med öppna ögon.
Drömmer mig bort.
Drömmer mig hem.
Den tusende tatueringen.
En gudinna.
I havets famn.
Hon bara står där.
Och ylar.
Som vargarna.
Ensamhetens hand kramar om mitt hjärta.
Minnena förblöder.
Sorgens kokong brinner.
Allt som finns.
Är allt som är.
Den jag kan röra vid.
Den som kan vidröra mig.
Samma gryning.
En annan dimma.
I en värld.
Av stargazer liljor.
Som föds.
Till att älska.
Sig själva.